jaileystarstable.blogg.se

Jag tänkte bara passa på att skriva en novell som handlar om hur jag kom till Jorvik, varför jag äger dem hästarna jag äger och hur jag träffade Kellan! Hennes historia bygger enbart på kreativitet medans min består av båda delarna så jag har alldrig förlorat Spidder och alldrig jobbat i Firgrove. Enjoy

 

Jag tittade ut genom fönstret men än syntes inte mer än det blåa havet och några moln som vi susade förbi då och då. Jag var på väg till ett ridläger som hölls på den lilla ön Jorvik som jag skulle få tillbringa hela underbara sommaren på. Jag funderade länge på vilken häst som skulle passa mig bäst. Jag red där hemma och satt på en häst redan vid två års ålder. Åren hade gått men jag hade inte slutat gilla hästar mer för det! tvärt om tyckte jag om möjligt ännu mera om dem! Jag red på en ridskola med fina hästar med fin stamtavla. Jag hade tävlat många gånger och vunnit dem flesta av dem. Den häst jag red mest var hästen Lollipop. Hon var en vacker skimmel på 14 år. Men nyligen hade min mamma kommit på idén att jag skulle tillbringa hela långa sommarlovet på den lilla ön Jorvik för att det skulle vara "nyttigt för ett stadsbarn" som jag. 

 

Jag tittade ut genom fönstret igen och för första gången på närmare 12 timmar fick jag en skymt av ön. Den var stor och grön och man skymtade bergstoppar här och där. Speakern sprakade till och strax därefter hörde man pilotens röst:

 

- Vi är nu en halvtimme från Jorvik och vi ber er att spänna fast era säkerhetsbälten, sa han glatt.

 

Jag började bläddra i en bok men slutade snabbt läsa. Jag var så pirrig i magen att jag knappt kunde bärga mig. Jag provade istället att sätta på lite musik. Artisten hette Raptor och han var helt klart bäst! Jag hade hört att han bodde på Jorvik och tänkte att det nog inte skulle bli en så tokig sommar ändå. Om jag hade tur kanske jag till och med skulle få en autograf! Jag spelade upp låten gång på gång och började nynna med. 

 

- HEJ HEJ YO YOO! sjöng jag muntert.

 

Tjejen som satte bredvid mig tittade nyfiket på mig.

 

- Hej, lyssnar du på Raptor? sa hon blygt

 

- Japp, han är bäst! svarade jag glatt.

 

- Håller helt med! Jag ska köpa hans nya tröja och jag fick en biljett till hans konsert i Jorvik City av min mamma och pappa! sa hon och såg väldigt förväntansfull ut.

 

- Så vad heter du då? frågade jag istället. Jag heter Josefine, tillade jag.

 

Caroline, Caroline Dolphinstar, sa hon. Jag är här för att gå på ett ridläger.

 

- Jag med! svarade jag och hon såg häpen ut.

 

- Undrar vilken häst jag får, sa hon sen drömmande.

 

Vi tystnade när vi hörde speakern igen.

 

- Vi kommer nu att börja landa och väntas vara framme om ca 5 minuter, sa speakern som nu tystnade.

 

Planet började sänkas neråt och landade på vattnet, det var nämligen ett vattenplan. Såna som landar på vattnet. Alla försökte vara först när vi gick mot dörren för att sätta oss i båtar. Det var fyra personer i varje båt och jag, en kapten och 2 till tog plats i den lilla gummibåten. Sen började han ro och 5 minuter senare tog vi land och jag gick ur. Det första jag såg var ett rött hus med ett vitt staket. Naturen var så vacker och det fanns blommor nästan överallt. Jag kände en doft som jag skulle känna igen vart som helst. Stalldoft. Jag började gå mot det som såg ut som stallet och hejade på personer åt höger och vänster. Snart var jag framme men upptäckte att det bara var jag som var där. Plötsligt hörde jag en röst:

 

- Hallå där, det måste vara du som är Josefine Shadowstar! Jag är Justin, sa en kille som måste vara i 20 års åldern.

 

- Hej! sa jag, är det här Moorland stallet? frågade jag glatt.

 

- Jajemensan, det är det, svarade han i samma glada ton. Du kanske vill få din häst?

 

- Aa, jag är van vid att rida så jag kan ta en lite svårare häst så att ni kan spara de snälla till de som är mer ovana att rida, sa jag och log. 

 

- Okej, vi hade egentligen tänkt ge dig en häst som går på ridskolan, du kanske kan provrida henne först och se vad du tycker, annars får du ju såklart byta om du vill, sa han och pekade på en mörkbrun sliten häst.

 

- Okej, jag kan väl prova henne, svarade jag.

 

-          Hon heter Scarlet, sa Justin och klappade på stoet. Scarlet är en ridskole häst och när hon var ung så var hon jätte vild! Men vi fixade det och nu är hon snäll som ett lamm. Vi brukar oftast låta nybörjare rida på henne men nu finns det inte så många kvar som är det. Därför har även Erfarna ryttare börjat rida på henne. Om du skulle tycka att hon är för tråkig är det bara att säga till så fixar vi en annan häst till dig.

 

-          Visst, jag antar att jag kan prova henne, sa jag och satt upp. Wow hon kan nästan ingenting! Sa jag som hade skänklat på Scarlet och märkt att genast började trava. Jag gjorde en halvhalt och höll in henne. Hon började skritta och blev sen sådär lamm snäll som Justin pratat om tidigare. Jag tror inte att det här kommer att funka, sa jag olyckligt. Det går inte att ställa krav på henne och hon bryr sig inte om nått! Inte ens ryttaren bryr hon sig om!

 

-          Jag vet, sa Justin. Hon har blivit så van med ridskolan att hon slutat bry sig, hon har tappat livsglädjen. Hon skulle egentligen behöva en privat ägare men jag vill att hon ska hamna hos någon som jag verkligen litar på!

 

Han suckade och gick sen vidare mot en äldre person som såg ut som hans pappa. Pappan som jag antog var Thomas Moorland stod vid en hästtransport. Sekunden senare såg jag en skäck färgad hingst som vilt stretade emot och höll på att sparka till den som ledde honom. Jag skyndade genast fram till Justin och frågade vad som hände.

 

-          Vad händer? Frågade jag som suttit av och såg oroligt på hästen.

 

-          Det är en häst som ska skickas till slakt, han anses vara för vild men det är ju inte så konstigt, han är ju född i friheten, sa Justin bistert men jag kunde se att hans ögon var blanka. Han räddades av Herman, en person som äger ett stort stall vid namn Jorvikstallet. Hingsten var svårt skadad och höll på att förblöda. Men Herman lyckades få honom på bättringsvägen men han var lika vild då som nu. Han blev till salu under titeln ”Problem häst” och det var ingen som ville köpa honom. Efter ett tag frågade Herman om jag ville ha honom och han sa att det var det eller slakt som gällde. Jag avskyr att djur slaktas och kunde inte säga nej, men nu i efterhand förstår jag varför han tog upp det alternativet. Vi har försökt allt men inget har funkat. Nu efter snart 3 veckor har vi gett upp. Det finns inget mer vi kan göra för den här hästen, han har fått sin chans.

 

 

Vi stod tysta en stund och betraktade hingsten som fortfarande inte kommit in i transporten. Han fäktade vilt med hovarna men såg trött ut. Jag tittade in i hans ögon och såg hans blick. Den var rädd och förtvivlad. Jag förstod direkt att den här hästen inte menade något ont, den var bara rädd. Jag hade ingen aning om vad som flög i mig men plötsligt tog jag ett steg fram och för första gången möttes min och hingstens blick. Sen gick allt så snabbt. Helt plötsligt fanns ingen tvivel inom mig och jag tog några snabba steg och så stod jag och hingsten öga mot öga. Jag sträckte försiktigt ut handen och han såg tvivlande på mig. Men jag såg också något vänligt i hans blick, något förstående. Jag la armarna om honom och han frustade mjukt mot mig. Jag visste att han aldrig skulle försöka skada mig om inte jag skulle tvinga honom till något. Jag viskade ömt i hans öra:

 

-          Jag ska ta hand om dig, jag lovar! Viskade jag och granskade honom noggrant. Jag ska ta hand om dig min lilla Rymdängel.

 

Jag tittade upp och såg dem andras förbryllade blickar. Jag vände mig sen om och tittade på dem.

 

-          Det är den här hästen jag ska rida på, han ska INTE slaktas, sa jag bestämt.

-          Men det är för farligt, han kan slänga av dig, sparka dig och gud vet allt. Vi har ansvaret för dig och du får inte skadas! Justin skälvde på rösten och såg osäker ut.

 

-          Det är lugnt, jag är van med svåra hästar och dessutom så är han inte farlig, bara rädd, sa jag och la en beskyddande hand på hans mule.

 

-          Den hästen är för farlig Josefine, du får inte rida på honom, sa Justin och han såg välldigt orolig ut.

 

-          Det spelar ingen roll, han är inte farlig och det ska jag bevisa!

Jag tog sats och hoppade sen vigt upp på hans rygg. Jag hade varken sadel eller träns men det fick kvitta. Jag kände hur hela hans kropp spändes så jag pratade lugnande med honom och jag kände att han långsamt började slappna av. Jag smekte honom över mankammen och han frustade nöjt. Sen hördes plötsligt Justins röst:

 

-          Du är ju inte helt klok! Det är ju livsfarligt, sa han och han höjde rösten en aning men han förstod att han inte fick prata för högt om inte hingsten skulle skena iväg.

 

-          Om det är några som inte är kloka så är det ni som inte förstår att Spidder inte är farlig, han är bara rädd, rädd och förvirrad, svarade jag i en bestämd ton.

 

Justin gav motvilligt med sig men var också nyfiken på varför jag sagt ”Spidder”. Jag svarade att det var ett smeknamn till Spaceangel, som översattes till Rymdängel.

-          Ja, det passar bra med tanke på hans färg, men jag måste tyvärr gå nu. Du kan nog börja rida men var beredd på att han inte kan så mycket. Herman red inte in honom så noga så han kan bara skritt trav och galopp och det lärde sig Spidder med tvång så var på din vakt! ropade han åt mig.

 

-          Okej, jag ska vara försiktig! ropade jag tillbaka.

 

Jag satte hälarna i hans sidor och han började skritta motvilligt, han var spänd och nervös men han löd mig! Vi tog en ute ritt förbi en smedja och upp mot ett gammalt hus där vi mötte en sur gammal gubbe.

 

-          Stick här ifrån! Skrek gubben som slog vilt med sin käpp i luften. Jag vände snabbt om Spidder och vi började trava ner mot en strand, det var fantastiskt väder och solen värmde oss. En lite bit bort såg jag det röda huset där jag hade träffat gumman, jag fortsatte sen tillbaka till stallet där Thomas Moorland väntade på mig.

 

-          Josefine? Vi skulle vilja be dig om en sak… En väldigt farlig sak, men vi litar på att du klarar det. Vi vill att du ska förstöra G.E.D.’s plan på att förstöra markerna här runtom kring. Dem är fraliga och kan egentligen göra vad som helst så du måste vara på din vakt. Du ska ställa om knapparna som står ut placerade men kom ihåg att om dem får syn på dig måste du genast fly, antar du uppdraget? Thomas såg nervös ut så jag sa:

 

-          Okej jag gör det!