Soulrider - utkomna delar
Del 1
Jag tog snabbt ut Scarlet ur stallet och kravlade upp på hennes varma rygg. Utan att behöva ge något kommando satte min häst av i galopp och sprang snabbt som vinden ut genom grinden i den ljusgula tegelmuren.
”Kailey!” ropade Herman efter mig, ”stanna!”
Jag brydde mig inte om hans rop till mig utan manade på Scarlet ännu mer, nerför backarna mot hamnen. Jag mötte ryttare som red mysiga uteritter på sina ponnyer, och som skrämt hoppade undan när jag kom farande.
Hjälmen hade jag inte brytt mig om och det bruna håret som räckte mig till nyckelbenet fladdrade i vinden. Tårarna som rann nerför mina kinder torkade fartvinden bort åt mig. Jag önskar att jag aldrig kommit till den här skitön, tänkte jag för mig själv men ångrade mig genast. Om jag inte hade kommit hit hade jag ju aldrig fått Scarlet. Hon hade inte ens blivit svettig än, och hon löpte på stadigt i samma hisnande tempo. In i Gröndal, förbi de undrande makarna Pike som jag blivit så god vän med. GOD VÄN. Justin. Varför skulle varenda liten sak bara påminna mig om Justin? Han var ju anledningen till alltihop.
Jag hade kommit till Jorvik ungefär ett år tidigare och genast stormtrivts. Alla, eller de flesta i alla fall, hade varit trevliga. Jag hade flyttat till Jorvikstallet ett halvår efter att jag kommit till ön, och bott där sen dess. Det var perfekt. Men mystiken på Jorvik var stor och en av mina bästa vänner, Justin, hade dragits in i den av sin farfar. Jag hade skrivit brev med honom under hela tiden han arbetade ute på en plattform i den mörkaste delen av havet istället för i det hemtrevliga Moorlandstallet där vi träffats. Mitt senaste brev hade i princip bara handlat om hur mycket jag saknade honom, och svaret hade jag i min innerficka.
Jag galopperade igenom hela Gröndalskogen och korsade sen en liten skogsdunge för att komma till den ensligaste platsen jag kände till på Jorvik; de glömda hedarna. Stora fält som låg i Nordöstra Skördebygden, där ingen någonsin var. Jag red förbi Bedrövade Dews farm och fram till ett träd, som jag slog mig ner under. Scarlet fick beta i det saftiga gräset, och jag läste Justins brev igen.
Kailey, började det. Han brukade alltid skriva ”Kära Kailey” i början.
Kailey
Sluta skriv till mig. Jag mår bra och kommer antagligen att stanna här för evigt. Jag vill kunna glömma dig någon gång, och inte bara tänka på dig. Mitt arbete här är viktigare och jag har inte tid med distraktioner. Inte ens för dig. Min farfar säger att jag har vad som krävs för att bli en av Jorviks största ryttare och ikon, och det vill jag bli. Du vet hur det är, pengar och berömmelse är vad alla önskar, inte sant? Jag vill kunna glömma mitt förflutna, min mor, min far och mitt forna stall. Prata inte med Thomas eller Jasper om mig. Låt dem glömma. Och släpp taget.
Där slutade brevet och tårarna hade åter igen börjat rinna nerför mina kinder. Jag visste mycket väl vad Justins farfar menade. Och det var inte något bra. Jag tittade ner på Justins snirkliga, vackra handstil. Han hade inte ens undertecknat brevet med sitt vanliga, stora J.
Jag drog loss en svart snodd från handleden och satte upp håret i en hög hästsvans. När en kall vind svepte över fälten var jag glad att jag hade på mig min tjocka baseballjacka. En stor droppe föll ner mitt på emblemet; ett svart H med vita konturer. Plötsligt lade Scarlet sig ner i gräset. Hon tittade på mig med sina mörkbruna ögon som hade orecis samma nyans som mina egna.
”Du finns i alla fall”, sa jag och till min förvåning var rösten inte alls grötig utan klar.
Scarlet tittade mig i ögonen, ännu djupare, och jag tog det som ett ”ja”.
”Det spelar ingen roll om Justin har blivit en idiot”, fortsatte jag, ”för du finns ju.”
Scarlet frustade.
”Borde jag ha förklarat för Herman?” frågade jag henne. När jag inte fick något svar lutade jag huvudet mot hennes varma kropp. Snart sov jag, och det spelade ingen roll hur kalla vindarna var, för med henne intill mig skulle jag aldrig frysa eller vara rädd.
Justin fanns i mina drömmar den natten. Han svävade in och ut ur mitt medvetande och skrek åt mig. Berättade för mig vilken stor idiot jag var, att jag hade förstört allt.
Jag vaknade med ett ryck. Nu var det hur varmt som helst i luften, och Scarlet försökte ställa sig upp. När hon upptäckte varför det inte gick (jag låg ovanpå henne) gav hon mig en förebrående blick. Jag flyttade på mig och hon reste sig upp och började beta i gräset.
”Ät inte för mycket gräs på våren”, mumlade jag.
Scarlet gav mig ytterligare en smått irriterad blick och jag skrattade till.
”Vart ska vi, Scarlet?”
Scarlet gnäggade. Hon ville tillbaka till sina kompisar, förstås. De andra hästarna.
”Vi kan inte vara borta så länge, eller hur?” sa jag, ”de andra behöver oss. Men…” Jag mindes med ens allt som hänt och insåg att det inte var möjligt. Men det stack i magen…
Plötsligt hörde jag ljudet av hovar mot sten. Någon galopperade över den lilla stenbron en bit bort. Jag avvaktade och satt kvar under trädet. Scarlet hade slutat beta. Plötsligt for hon iväg i galopp över fälten, mot ljudet.
”Scarlet!” sa jag men det var för sent. Hon var redan på väg bort.
”Scarlet”, sa en röst igen, men det var inte jag. En medelålders mans röst. ”Scarlet, såja”
Herman, tänkte jag förfärat, han kommer att tvinga mig att berätta allt. Jag kommer inte att kunna hålla undan ett dugg, han vet ju allt om Justins farfar. Han har ju hjälpt Lisa i åratal.
”Kailey!” skrek Herman. ”Kailey, kom igen!”
Jag reste mig motvilligt och gick fram till honom, där han satt på en vit häst.
”Hej”, viskade jag och tog tag i manen på Scarlet, som stod bredvid Hermans häst och snällt tittade på.
”Hej”, sa Herman hurtigt. ”Du har lite att förklara”
”Som vad?” undrade jag och ångrade att det lät som att jag fräste åt honom.
”Tja”, Herman kliade sig i pannan, ”Vad som gjorde dig så… upprörd att du sprang iväg på Scarlet skenande?”
”Vi kan ta en kopp te och…”, försökte jag.
Herman tittade på mig med höjda ögonbryn. ”Du gillar inte ens te”
”Kanske inte”, erkände jag. ”Jag menar att vi kan ta det i ditt kök.”
”Först springer du iväg och sen när jag kommer så bjuder du in dig själv på tebjudning hos mig?” Herman skakade på huvudet. ”Nåja, du hade tur. Jag bakade i morse.”
Jag hade alltför bra erfarenhet av Hermans bakning men nickade glatt.
”Kom igen då”, sa Herman och log lite.
Herman dukade fram två glas, en tillbringare med hallonsaft, två assietter och ett stort fat med nybakade bullar och hallongrottor. Det såg ovanligt gott ut för att vara Herman.
”Ta nu”, fnös han, ”så hemsk är jag inte.”
När jag hade tagit en stor bulle och hällt upp lite saft åt mig blev Herman allvarlig.
”Kailey”, upprepade han.
”Jag fick brev från Justin”, sa jag.
”Skriver ni fortfarande?” undrade Herman.
”Skrev”, sa jag kort. Med trotsig min räckte jag honom det fläckiga kuvertet med min utsuddade adress i bläck. Det var skrynkligt nu, till skillnad från de över femtio brev från Justin jag sparat i en speciell låda på mitt rum.
Herman vek upp papperet inuti kuvertet och läste.
”Stackars grabb”, sa han oväntat. ”Han tror att hans farfar menar så väl, men…”
”Jag vet precis vad Sands menar”, sa jag ännu kortare. ”Eller Sandman, vad han nu kallar sig.” Jag fnös till och tog ett bett på en kladdig hallongrotta.
”Mhm”, muttrade Herman och vek ihop brevet igen. ”Jag fattar, jag är ledsen, Kails”
”Kails? Lägg av med att kalla mig Kails”, muttrade jag. ”Det är världens mest genomkorkade smeknamn.”
”Vi ska fixa det här”, sa Herman utan att ta någon notis om vad jag sa. ”Linda och Lisa…”
”Är på hästön”, avbröt jag.
”Just det”, sa Herman och kliade sig på hakan.
”De ska vara borta i två veckor”, sa jag bara för att säga något.
”Jag vet det”, sa Herman. ”Jag ska prata med Alex under tiden.”
”Nej”, sa jag skarpt. ”Jag ska prata med Alex. Det är ju jag som hart vart med om alltihop.”
”Visst”, sa Herman försjunken i egna tankar. ”Gör det, hon bor på Vingården just nu.”
”Jag vet Herman, jag bor inte under en sten eller så”, sa jag irriterat.
”Just det”, upprepade Herman och avslutade därmed samtalet.
Jag lade på ett stort, lila schabrak på min fjordings ljusgrå rygg.
”Nu ska vi ta en lång ridtur, Smilla”, sa jag till henne medan jag sadlade och tränsade. Jag ledde försiktigt ut henne ur stallet, satt upp och satte mina hälar i hennes sidor, så att hon satte av i trav. När vi kommit ut genom grinden snuddade jag med stövelklackarna i hennes sidor igen och hon galopperade ner till hamnen. Färjan som skulle gå till Fort Pinta stod och väntade vid kajen och vi klev på.
”Hästfärjor måste vara världens bästa uppfinning, eller hur?” viskade jag till min musblack.
