Angående fanfic/novell

Jag har försökt ladda upp min "story" på fanfiction.net men det har inte gårr så bra. Sidan är ganska krånglig just vid själva uppladdningen. Jag har fått värdefull hjälp av Esme Silverforce men ännu inte riktigt lyckats, jag försöker dock. 
 
Min egen "Ankomsten till Jorvik" som handlar om mig själv och min ankomst till Jorvik, sett genom karaktären Kaileys ögon, är den jag fokuserar mest på. Som ett litet hobbyprojekt så skrev jag ett par kapitel om Josefines ankomst också, vilket var rätt kul. Förstås hittade jag på det mesta, det är ju det författare gör ;) Men jag tog ändå väldigt mycket från spelets uppdragsmonologer, karaktärer samt dess huvudstory. I Josses version hittade jag på ännu mer, för att det är svårt att beskriva en annan person i "jag" form och inte göra för likt sig själv eftersom det redan finns en historia med allt som är en själv. 
 
Det här med bussen till Jorvik (vilket hände i min version av Josefines ankomst) som Josse verkade haka upp sig något väldigt på hehe, var också hittepå. Men vem har egentligen sagt att det inte går att åka buss till Jorvik? ;) Det kanske finns en bro? Eller så gick bussen ifrån en flygplats utanför Jorvik City? Man vet aldrig, och det är det som är så himla fantastiskt. 
 
Nu har jag bestämt mig för att försöka igen med fanfic-sidan, och om det inte funkar så lägger jag upp delarna i ett inlägg som går att nå från menyn likt mina hästar-bildlänken. 
 
Throwback vintern haha, för nu kan man egentligen säga att det är vår, egentligen! För det första så är det mars månad, och för det andra har stora delar av Sverige också uppnått det som krävs för att det ska räknas som meterologisk vår (tror jag i alla fall). I vanliga fall brukar bara södra Skåne vara såhär varmt vid den här tiden på året :D Inte för att jag klagar eller så haha.
 
 

Nytt projekt

Jag är inte den som avslutar projekt med en gång - Kaileys ankomst till Jorvik har jag bara gjort någon tredjedel på, men work in progress. Nu hade jag inget att gölra och hade tröttnat lite på mig själv, så varför inte skriva från någon annans perspektiv? Josses, alltså.

Jag vaknade till av att en fluga klättrade in i min näsa, och jag nös till.  Jag kliade mig på näsan och tittade upp.

Bussen kändes ännu varmare än den hade känts när jag somnade, och jag blev bara mer och mer illamående. Bussen hade ingen luftkonditionering över huvud taget, och skumpade obehagligt fram över den lilla vägen. Jag hade dragit ner den lilla, illaluktande gardinen över fönstret för att det i alla fall skulle bli lite svalare.

Jag rotade i väskan och fick fram det lilla paketet med åksjuketabletter. Jag tog en och bröt av på mitten, stoppade i munnen och äcklades över den torra tabletten. Jag slängde ner paketet i min väska igen och lutade mig tillbaka med hörlurarna i öronen.

 

”You think you've lost your love. Well, I saw her yesterday, It's you she's thinking of. And she told me what to say”

Jag nynnade med i Beatles-låten och försökte njuta av läget. Jag var på väg till en liten ö där jag skulle stanna i ett par veckor för att gå på ridläger. Problemet var att jag inte hade ridit sen jag var fem år gammal. Woho.

Jag klarade inte av åksjuketablettens hemska, torra smak längre och spottade ut resterna i en bit papper, stoppade in ett tuggummi. Den söta vattenmelonsmaken gav mig kväljningar, men jag tvingade mig själv att fortsätta tugga medan jag såg mig runt i bussen. Stora klungor med hästtjejer satt tillsammans och skvallrade om saker som jag inte brydde mig ett dugg om. Ett fåtal killar, kanske tre stycken, satt utspridda ensamma på olika platser i bussen och spelade på sina mobiltelefoner.

Men en flicka, med brunt hår i hästsvans, satt ensam på ett säte med hörlurar i öronen. Bredvid henne låg en påse Gott och blandat, och då och då sträckte hon ner handen för att ta en bit. Utan att tänka reste jag mig upp och satte mig bredvid henne.

”Hej”, sa jag försiktigt.

Hon drog ur lurarna och pausade sin mp3.

”Hej”, svarade hon sen.

”Vad heter du?” undrade jag. ”Jag heter Josefine i alla fall.”

”Katherine”, svarade den brunhåriga flickan. ”Ska du också på ridläger? Det är klart du ska, varför skulle du annars vara på bussen”, flinade hon när hon kom på sitt misstag.

Jag skrattade också.

”Vad lyssnar du på?” Alltid lika nyfiken.

”Äh, gammal musik”, sa Katherine.

”Säg!”

”She loves you”, svarade hon tillslut. ”Det är…”

”Beatles”, avbröt jag. ”Min favorit.”

”På riktigt?” Katherine såg häpen ut. ”Alla mina vänner lyssnar på house och robotmusik och tycker att det här är gammaldags”, skrattade hon.

”Men det svänger ju!” skojade jag. ”Jag älskar Beatles.”

”Jag med! Fast jag är nog den enda i hela stan. Min kusin tycker att det är stenåldersmusik som Gustav Vasa tillverkade. Logiskt, right?”

”Väldigt.”

Jag pratade lite med Katherine om intressen och det visade sig att hon red fyra gånger i veckan på en medryttarhäst.

”Charlie är världens snällaste”, sa hon drömmande.

”Jag har inte ridit sen jag var fem”, erkände jag. ”På en minishettis som hette Lollipop.”

Katherine rynkade näsan och det såg så kul ut att vi båda började skratta. Men efter ett tag blev Katherine allvarlig.

”Vad är det?”

”Jorvik”, flämtade Katherine.


 

Vem är denna Katherina då?  Jo, jag nämde ju hennes kusin. Denna kusin skriver just nu på denna blogg. Japp, du gissade rätt. Katherine Yellowborn är flickan som Josefine träffar på bussen. Kaileys kusin, alltså :)

//Kellan

 

 


Bella ( Del 4 )

Jag var spänd och lite nervös inför veterinär kontrollen och undrade vad hon skulle säga. Skulle det vara goda nyheter eller dåliga? Det skulle jag bara få reda på när jag kom dit. Vi började röra på oss mot veterinären och den jag red på var ju naturligt vis Bamse. Det var den enda häst som Bella en så länge kände sig trygg med. Bella såg frisk och glad ut och det fick mig att lugna ner mig en smula. Nu kunde jag se veterinären på håll.

Veterinären granskade Bella med kritisk blick och det fick mig inte precis att bli lugnare.
- Har du smörjt in benet både morgon och kväll?
- Ja. Svarade jag och jag måste ha låtit nervös för Veterinären log mot mig och sa att jag inte skulle behöva vara orolig.
- Du behöver inte vara orolig Josefine det här kommer nog att gå bra!
- Okej.
- Har du gått promenader med henne två gånger per dag?
- Ja.
- Och hon äter som hon ska?
- Ja det gör hon.
- Det syns att hon har lagt på sig lite vikt ja.
- Ja men är vi klara? Frågade jag som fortfarande var väldigt orolig.
- Nästan, vi ska bara titta på hur hon rör sig.
- Okej. Sa jag och började smacka på Bella.
Hon haltade fortfarande men märkbart mindre och hon tycktes inte ha lika ont längre. Efter att ha travat några varv runt Veterinären saktade jag av Bella och vi ställde oss bredvid henne.
- Det där såg ju fint ut. Du tycks ha tagit väl hand hon henne. Sa veterinären och log.
Om du fortsätter så, så kommer benet att vara läkt om några veckor. Och med det fick jag sakta men säkert börja skritta hemåt.


Dagarna gick och Bella gjorde stora framsteg varje dag och till slut slutade hon också att halta. Och efter ytterligare några dagar så hade jag varit på veterinär kontrollen och fått veta att jag nu som smått kunde ta lite ridturer med henne. Första gången jag skulle sitta upp klippte hon oroligt med öronen men lugnade sig snabbt.

Bella tog några steg, och så några till. Jag kände att jag höll på att explodera av lycka. Bella skulle vara min, min för alltid. Veterinären och jag hade ringt runt och satt upp affischer runt om i Jorvik men inte fått något svar. Det var nu 4 veckor sen det hände och Veterinären hade fastställt att Bella var 9 år gammal och var in riden och van att klara det tuffa klimatet i Dinodalen. Nu tryckte jag hälarna i Bellas sidor och hon började trava. Och vilken trav, det kändes som att sväva fram på ett moln! Efter att ha travat runt en stund manade jag på henne till galopp. Det var verkligen en gunghäst känsla, man bara gungade med och jag njöt av varenda sekund som gick. Jag styrde Bella mot ett hinder men där tog det slut, Hon tvärstannade och jag lyckades med nöd och näppe hålla mig kvar i sadeln. Bella frustade och jag förstod att hon inte tyckte att det var särskilt roligt att hoppa. Jag lät henne nosa på hindret och styrde sen beslutsamt henne mot det. Den här gången kom vi i alla fall över hindret men det kändes verkligen som att hoppa i slow – motion. När vi landat och började skritta mot stallet ringde min mobil. Det var Veterinären.
- Josefine? Det har hänt något, du måste komma genast. Sa Veterinären med en röst som fick mig att må dåligt.
- Vad är det som har hänt? Frågade jag med orolig röst.
- Det är Bella, jag har hittat deras ägare. Sa hon och det kändes som om någon slagit mig hårt i magen. Skulle Bella försvinna ut ur mitt liv? Och vad skulle hända med henne? Jag la på luren och skenklade på Bella.
 

Om

Min profilbild

Josefine Shadowstar och Kailey Yellowborn

Hejsan! Du har kommit till - ja,ännu en - SSO-blogg, ägandes av Josefine Shadowstar och Kailey Yellowborn, även kallade Kellan den Gulfödde och Josse Skuggstjärna. Vi bloggar är så ofta vi kan om våra åsikter, hästar, nya platser och en massa mer konstiga saker! Du förstår inte vad den här bloggen handlar om?Klicka på "Star Stable Online" i länklistan och läs mer om spelet som är så kul att man kan starta upp en blogg om det! I spelet har vi många hästar, som du kan läsa om i kategorierna med våra hästar, och vi båda är bosatta i Valedale tillsammans med våra respektive hästar! Vi spelar även på svensk server nummer ett, nämligen Air Star. Du får gärna använda och publicera våra texter och bilder om länk ges hit. Mycket av våra bilder och texter kommer även ifrån Star Stables officiella hemsida och tillhör då Star Stable Entertaiment AB. Hoppas att du gillar vad du läser! Enyoy!




RSS 2.0