Bella ( Del 4 )
Jag var spänd och lite nervös inför veterinär kontrollen och undrade vad hon skulle säga. Skulle det vara goda nyheter eller dåliga? Det skulle jag bara få reda på när jag kom dit. Vi började röra på oss mot veterinären och den jag red på var ju naturligt vis Bamse. Det var den enda häst som Bella en så länge kände sig trygg med. Bella såg frisk och glad ut och det fick mig att lugna ner mig en smula. Nu kunde jag se veterinären på håll.
Veterinären granskade Bella med kritisk blick och det fick mig inte precis att bli lugnare.
- Har du smörjt in benet både morgon och kväll?
- Ja. Svarade jag och jag måste ha låtit nervös för Veterinären log mot mig och sa att jag inte skulle behöva vara orolig.
- Du behöver inte vara orolig Josefine det här kommer nog att gå bra!
- Okej.
- Har du gått promenader med henne två gånger per dag?
- Ja.
- Och hon äter som hon ska?
- Ja det gör hon.
- Det syns att hon har lagt på sig lite vikt ja.
- Ja men är vi klara? Frågade jag som fortfarande var väldigt orolig.
- Nästan, vi ska bara titta på hur hon rör sig.
- Okej. Sa jag och började smacka på Bella.
Hon haltade fortfarande men märkbart mindre och hon tycktes inte ha lika ont längre. Efter att ha travat några varv runt Veterinären saktade jag av Bella och vi ställde oss bredvid henne.
- Det där såg ju fint ut. Du tycks ha tagit väl hand hon henne. Sa veterinären och log.
Om du fortsätter så, så kommer benet att vara läkt om några veckor. Och med det fick jag sakta men säkert börja skritta hemåt.
Dagarna gick och Bella gjorde stora framsteg varje dag och till slut slutade hon också att halta. Och efter ytterligare några dagar så hade jag varit på veterinär kontrollen och fått veta att jag nu som smått kunde ta lite ridturer med henne. Första gången jag skulle sitta upp klippte hon oroligt med öronen men lugnade sig snabbt.
Bella tog några steg, och så några till. Jag kände att jag höll på att explodera av lycka. Bella skulle vara min, min för alltid. Veterinären och jag hade ringt runt och satt upp affischer runt om i Jorvik men inte fått något svar. Det var nu 4 veckor sen det hände och Veterinären hade fastställt att Bella var 9 år gammal och var in riden och van att klara det tuffa klimatet i Dinodalen. Nu tryckte jag hälarna i Bellas sidor och hon började trava. Och vilken trav, det kändes som att sväva fram på ett moln! Efter att ha travat runt en stund manade jag på henne till galopp. Det var verkligen en gunghäst känsla, man bara gungade med och jag njöt av varenda sekund som gick. Jag styrde Bella mot ett hinder men där tog det slut, Hon tvärstannade och jag lyckades med nöd och näppe hålla mig kvar i sadeln. Bella frustade och jag förstod att hon inte tyckte att det var särskilt roligt att hoppa. Jag lät henne nosa på hindret och styrde sen beslutsamt henne mot det. Den här gången kom vi i alla fall över hindret men det kändes verkligen som att hoppa i slow – motion. När vi landat och började skritta mot stallet ringde min mobil. Det var Veterinären.
- Josefine? Det har hänt något, du måste komma genast. Sa Veterinären med en röst som fick mig att må dåligt.
- Vad är det som har hänt? Frågade jag med orolig röst.
- Det är Bella, jag har hittat deras ägare. Sa hon och det kändes som om någon slagit mig hårt i magen. Skulle Bella försvinna ut ur mitt liv? Och vad skulle hända med henne? Jag la på luren och skenklade på Bella.
Veterinären granskade Bella med kritisk blick och det fick mig inte precis att bli lugnare.
- Har du smörjt in benet både morgon och kväll?
- Ja. Svarade jag och jag måste ha låtit nervös för Veterinären log mot mig och sa att jag inte skulle behöva vara orolig.
- Du behöver inte vara orolig Josefine det här kommer nog att gå bra!
- Okej.
- Har du gått promenader med henne två gånger per dag?
- Ja.
- Och hon äter som hon ska?
- Ja det gör hon.
- Det syns att hon har lagt på sig lite vikt ja.
- Ja men är vi klara? Frågade jag som fortfarande var väldigt orolig.
- Nästan, vi ska bara titta på hur hon rör sig.
- Okej. Sa jag och började smacka på Bella.
Hon haltade fortfarande men märkbart mindre och hon tycktes inte ha lika ont längre. Efter att ha travat några varv runt Veterinären saktade jag av Bella och vi ställde oss bredvid henne.
- Det där såg ju fint ut. Du tycks ha tagit väl hand hon henne. Sa veterinären och log.
Om du fortsätter så, så kommer benet att vara läkt om några veckor. Och med det fick jag sakta men säkert börja skritta hemåt.
Dagarna gick och Bella gjorde stora framsteg varje dag och till slut slutade hon också att halta. Och efter ytterligare några dagar så hade jag varit på veterinär kontrollen och fått veta att jag nu som smått kunde ta lite ridturer med henne. Första gången jag skulle sitta upp klippte hon oroligt med öronen men lugnade sig snabbt.
Bella tog några steg, och så några till. Jag kände att jag höll på att explodera av lycka. Bella skulle vara min, min för alltid. Veterinären och jag hade ringt runt och satt upp affischer runt om i Jorvik men inte fått något svar. Det var nu 4 veckor sen det hände och Veterinären hade fastställt att Bella var 9 år gammal och var in riden och van att klara det tuffa klimatet i Dinodalen. Nu tryckte jag hälarna i Bellas sidor och hon började trava. Och vilken trav, det kändes som att sväva fram på ett moln! Efter att ha travat runt en stund manade jag på henne till galopp. Det var verkligen en gunghäst känsla, man bara gungade med och jag njöt av varenda sekund som gick. Jag styrde Bella mot ett hinder men där tog det slut, Hon tvärstannade och jag lyckades med nöd och näppe hålla mig kvar i sadeln. Bella frustade och jag förstod att hon inte tyckte att det var särskilt roligt att hoppa. Jag lät henne nosa på hindret och styrde sen beslutsamt henne mot det. Den här gången kom vi i alla fall över hindret men det kändes verkligen som att hoppa i slow – motion. När vi landat och började skritta mot stallet ringde min mobil. Det var Veterinären.
- Josefine? Det har hänt något, du måste komma genast. Sa Veterinären med en röst som fick mig att må dåligt.
- Vad är det som har hänt? Frågade jag med orolig röst.
- Det är Bella, jag har hittat deras ägare. Sa hon och det kändes som om någon slagit mig hårt i magen. Skulle Bella försvinna ut ur mitt liv? Och vad skulle hända med henne? Jag la på luren och skenklade på Bella.
